Jag skriver poetisk prosa.
Hårt. Rakt.
Tycker inte om onödigheter. Hatar kommatecken. Min korrekturläsare älskar kommatecken.
Hmrpg …, motvilligt sätter jag dit dem.
Ibland. På vissa ställen.
Är nu på sid 50 av 225. Man är på jobb, barn 1 utomlands och barn 2 vid sjön med kompisar.
Så KOM IGEN NU MALIN! (Jag peppar mig själv!)
Tack. Så känner jag med. En liten poet inom mig.
Ironiskt menat, förstås. Ibland krävs en diskussion. Vi som är vana att skriva poesi har en annan språkmelodi i huvudet, tror jag. Och när man sedan skriver något helt annat följer poesin med – alltid. Jag kommer nog aldrig kunna göra mig av med det, det rinner liksom i ådrorna.
Jag såg bilden på ditt köksbord:) ser just nu liknande ut hemma hos mig. Ingen redigering, bara manusskrivande och strukturering bland alla kapitel. Lycka till nu med allt!
Gör rätt? Jag ändrar typ hälften. Det poetiska försvinner. Ogillar
Förlåt att jag ler en smula, men det här med kommatering. Ja, jag kan väl säga att det inte är min grej heller. Men vad gör man när manuset hamnar i händerna på korrekturläsaren? Jo, man rättar sig in i ledet och gör om och gör rätt.
Lycka till!