”Jag vill sätta på mig solglasögon för ljuset är för starkt, jag är trött och behöver vila och kanske sova av mig ruset. Jag har ångest för att jag mår sådär och för hur jag levde kvällen innan. Och dagen innan. Och de flesta dagar och kvällar senaste året.
Jag kan inte gå rakt, för att det snurrar, jag måste lägga mig ner på marken, för att jag mår så illa så att jag vill kräkas. Jag får dimsyn, tror att jag håller på att bli blind. Jag skakar, svettas.
Det känns som jag ligger i gyttja och försöker ta mig upp ur den, men kroppen är alldeles för tung. Ju mer jag försöker, ju djupare sjunker jag. Så jag ligger still istället, för då sjunker jag i alla fall inte. Jag tänker att aldrig mer. Aldrig mer ska jag leva som jag gjort. Men jag är inte bakfull!
… Jag är knockad.
Jag har drabbats av kognitiv överbelastning som hindrar all aktivitet. Det är som förlamning. Vanliga vardagsintryck har plötsligt förvandlats till en tsunamistorm för min hjärna och jag faller bakåt.”
Ett utdrag ur boken och min personliga berättelse.
(Den släpptes idag och är uppläst av den populära Åsa Persson.)
